Sånt är livet...

Har suttit en stund nu och funderat på allt och inget. Och plötsligt slog det mig att jag faktiskt har mått ganska bra de senaste dagarna. Mina sertralintabletter börjar verka, sakta men säkert. Och mina katter är inte förvunna! Min pappa har börjat repa sig efter olyckan, och börjar så smått få ett hyfsat liv. Och så ska äntligen mitt hemska kök få en liten make-over, kartonger med kakel, ny köksfläkt och diverse andra grejor står här och väntar på att sambon ska få semester. Och så har mitt ben värkt lite mindre de sista dagarna, bara att hoppas att förbättringen är bestående.

Och så har jag jobbat på riktigt bra med mina olika pysselprojekt! Nu är ju kanske inte pyssel och handarbete det viktigaste här i världen, men det är väldigt viktigt för mig. Det fungerar som terapi, och skingrar dystra tankarn. Och nu har jag ett antal arbeten som är mycket nära att vara färdiga också, och den känslan av tillfredsställelse mår man också bra av!

Precis när jag satt här och funderade och upptäckte att jag hade börjat må bättre, så ringde telefonen. Det var personalen på svärfars äldreboende. Svärfar hade blivit hastigt sjuk, fått hög feber, frossa och blod i urinen. De hade ringt ambulans, så sambon fick rusa iväg nu för att följa med till akuten på Sahlgrenska. Så nu får vi vänta och se, om han klarar pärsen den här gången också. Han har haft liknande saker förut, men alltid repat sig. Fast när folk har passerat 90-strecket, så får man väl liksom  ha med i beräkningarna att det hela kan ta en annan vändning den här gången. Vi får se...

Sambon lär inte komma hem i första taget, så nu ska jag koka lite färskpotatis och äta lite köttbullar och sill som blev över igår. Det blir till att äta framför tv:n, för snart börjar reprisen av Downton Abbey och det vill man ju inte missa! Otroligt bra serie, värdelös att pyssla till dock eftersom den kräver att man faktiskt tittar på bildrutan också, och inte bara lyssnat på ljudet....